Samtidigt som föreställningen ”Joyride”, med musik av Roxette spelades på Malmö Opera, så gick Tina och jag på Intiman och tittade på smygpremiärföreställningen ”Två systrar”. Vi satt på rad 2 platserna 20-21.

Föreställningen var OK. Den varade i 2h 40min. med paus efter ca: 1h.

Minns du sommaren då du var 16 år? Vad lyssnade du på för musik? Vem var du kär i? Vad skulle du vilja berätta för ditt 16-åriga jag?

Systrarna Emma och Amy återvänder till sitt barndomsparadis, en camping vid havet. Mycket är sig likt men ändå inte. Minnen av tonårsångest, första kärleken och drömmar om framtiden väcks till liv igen. Systrarnas verklighet med karriär och trassliga relationer tränger sig på och de irriterar sig på varandra. Campingens DJ Lance som alla var kära i dyker upp och Amy konfronterar honom. Varför hörde han aldrig av sig?

Vi har alla varit 16 år gamla, fyllda av drömmar och förväntningar. Föreställningen lyfter tankar om identitet, relationer och att bli vuxen. Den tar dig tillbaka till den tid då varje beslut kändes som livsavgörande och varje förälskelse var det största som hänt. Två systrar är en nyskriven pjäs av den hyllade skotske dramatikern David Greig, och en samproduktion med The Royal Lyceum Theatre i Edinburgh.

Innan föreställningen börjar behöver vi din hjälp att hitta tillbaka till ditt inre 16-åriga jag. Du kommer att få ett frågeformulär som vi gärna vill att du fyller i, så kanske dina anonyma svar dyker upp i föreställningen!

Medverkande

Programblad

Denna kväll var Tina och jag och tittade på Hedda Gabler. En pjäs av Henrik Ibsen.

En märklig föreställning!

Långa våder med halvt transparenta påfågelsmönstrade draperier löper labyrintiskt omlott genom blå rök i det kalla ljuset. Ett gravlikt arrangemang av vita blommor i centrum med kallor tronande stelt och högt på bladlösa stjälkar. Pampigt är det, och excentriskt, precis som frun själv vill ha det, hon som nu tillsammans med maken intar sitt nya hem efter fem månaders bröllopsresa.
På Malmö stadsteaters Intiman har regissören Ragna Wei samarbetat med scenografen Helga Bumsch och det spektakulärt teatrala rummet är en aktiv medspelare under kvällen. När Hedda Gabler gör entré i solgul sidenkantad kreation över vackert skuren ljus klänning står hon fram ur det omgivande dunklet. Hon är det magnetiska guldet. På den scen hon själv skapat ska hon nu göra sig till. För vem och för vad, är frågan Ibsen ställer i sin pjäs från 1890.
 
Som general Gablers dotter är Hedda född på höga hästar och till att vara rollmedveten. Så varför har hon då gift sig med den föga glansfulle arkivforskaren Jörgen Tesman?
Sandra Stojiijkovic är fenomenal i titelrollen, mer kameleontisk än någon Hedda jag tidigare sett. Johannes Wanselow som Tesman är heller inte bara den fumligt hopplöse torrbollen. Det går att ana en mer närvarande, innerlig sida.
Det har inte strukits särskilt mycket i texten och det faktum att Hedda är så suverän i dialogen och så överlägsen i sin attityd kan få en att glömma hur instängd hon i själva verket är. Hennes ideal må sväva högt och fritt som aristokratens och övermänniskans. Hennes verkliga alternativ inskränker sig till två.
Domare Brack står lika retfullt som liderligt redo som sällskap till Hedda och Erik Olssons hyckleri och galanta spelstil kunde ha rumlat in direkt från Glada Änkan. Forne älskaren och forskargeniet Eilert Lövborg är av modernare snitt, en självförbrännande romantiker som Viktor Nyström Sköld låter toucha en rastlöshet av i dag.
 
Dock smakar det avgjort mer sekelskifte än Ibsen om det undertryckta begär som drar och suger genom föreställningens två akter. Drömlikt och utlevande fysiskt följer en andra och yngre Hedda förloppet. I lekfulla regigrepp söker kroppar varandra och slingrar sig hetsande runt medan allt pågår som vanligt. Till och med den välmenande Tant Julle (Kerstin Andersson), hon som tagit hand om Tesman sedan han var barn, fingrar girigt efter kroppskontakt.
Det fysiska uppenbarar kanske vad som pågår under ytan men grepp och spelstil gröper ur allvaret och flyttar fokus. Till exempel till hur skickligt och koordinerat skådespelarna väger fram och tillbaka på de silvriga stolarna, hur de låtsas titta i ett fotografialbum medan de känner på varandra, hur nära två läppar är och ändå undviker att mötas, kort sagt till sånt som inte har särdeles mycket med Hedda Gabler att göra.
På så sätt blir helheten till sist både överlastad och förströdd. Det är synd på en pjäs som Hedda Gabler.