Denna onsdag 5 mars 2025, vände man i dörren efter hemkomst från jobb, då Tina och jag begav oss av in mot stan till Malmö Stadsteater – Hippodromen, för att titta på generalrepetitionen av pjäsen: Flickan från landet i norr.

Medverkande:

En mäktig musikalisk familjehistoria tar plats på Hippodromens scen med liveband och stor ensemble. Bob Dylans dynamiska sånger, i nyöversättning av Mikael Wiehe, vävs in i en berättelse om kärlek, brustna drömmar, hemligheter, hopp och förtvivlan.

Det är 1930-tal och en kall höst i Duluth, Minnesota. Nick Laine står på ruinens brant och gör vad han kan för att rädda sitt familjeägda pensionat. Hans fru Elizabeth har inte varit sig själv på senaste tiden och går vilse i demensdimman. Sonen Gene bär på stora författardrömmar men tittar för djupt i flaskan, och adoptivdottern Marianne är med barn. Huset fylls gradvis upp av nya och gamla hyresgäster, och med dem livsberättelser om längtan, raseri, passion, förluster och strimmor av hopp. Här bär alla på en hemlighet.

Föreställningen är ingen traditionell hyllningskonsert till Bob Dylan med låtar i originalversioner. I stället har hans sånger vävts in i Conor McPhersons berättelse som utspelar sig i Bob Dylans födelsestad Duluth i Minnesota. Låtarna, som översatts till svenska av Mikael Wiehe, har anpassats både till handlingen och till 1930-talet då berättelsen utspelar sig. Med en ensemble på tolv sjungande skådespelare framförs flera av låtarna i storslagna körarrangemang med många stämmor. Musikaliskt bjuder föreställningen på en rik och varierad upplevelse, där endast tidstypiska akustiska instrument används. På så sätt får Dylans låtar som t ex I Want You, Hurricane, Forever Young, Slow Train Coming och Like A Rolling Stone får en ny innebörd och ett nytt uttryck.  

Sverigepremiär på Hippodromen 8 mars 2025

Denna torsdagskväll var Tina och jag återigen på Hippodromen (Malmö Stadsteater), inne i stan.

Denna gång för att se August Strindbergs ”Ett Drömspel”, tolkat av denna uppsättning skådespelare.

Vi möts, vi drömmer, vi älskar, vi strävar, vi förlorar, vi grälar och vi lider. Och vi finner tröst, reflekterar, erkänner – och blir förvirrade igen. Om och om igen. Ett drömspel är teater och cirkus i ett förtrollande möte om människolivet

Guden Indras dotter sänds ner till jorden för att ta reda på hur människorna egentligen har det. Är det synd om människorna? Ja det är det. 

Ett drömspel är en av August Strindbergs mest älskade och kanske märkliga pjäser. I allt sitt överväldigande överflöd, sin klarsynthet, sin humor och sitt sanningssökande är den full av vitalitet, lek, lust, grymhet och bitter visdom. I ett på samma gång fantastiskt och knivskarpt språk, har pjäsen sedan början av 1900-talet förtrollat teaterpubliken runtom i världen. 

I den här uppsättningen av Ett drömspel flätas teatern och cirkusen ihop och de två konstarterna flyter samman. En skälvande, gripande, farlig, vacker och sann föreställning om människolivet, vars grundläggande dilemman inte skiljer sig särskilt mycket från Strindbergs tid. För att åstadkomma denna gränsöverskridande scenkonstupplevelse låter teaterregissören Katrine Wiedemann och cirkusregissören Tilde Björfors skådespelare och cirkusartister mötas i en hisnande upplevelse i den nyrenoverade cirkusbyggnaden Hippodromen.

Text hämtad från Malmö Stadsteaters hemsida.

Intressant och märklig föreställning, där man använde projektion för både golv och vägg.

En helt vanlig tisdag och vi kom hem från jobbet och åt pasta med köttfärssås. Veckohandlingen fick vi skjuta på, eftersom att ikväll skulle min födelsedagspresent från Tina nyttjas.

Det blev bilen in till Baltzarsgatan i Malmö och därifrån en kort promenad bort till Malmö stadsteater och Hippodromen, där vi skulle få se generalrepetitionen för föreställningen ”Tick Tick…Boom!”. En föreställning i två akter med en paus på 20-minuter och totalt 2-timmars tid.

Det var en stirrig föreställning, men ok musik. Nog sagt om denna föreställning.

Denna kväll var Tina och jag och tittade på Hedda Gabler. En pjäs av Henrik Ibsen.

En märklig föreställning!

Långa våder med halvt transparenta påfågelsmönstrade draperier löper labyrintiskt omlott genom blå rök i det kalla ljuset. Ett gravlikt arrangemang av vita blommor i centrum med kallor tronande stelt och högt på bladlösa stjälkar. Pampigt är det, och excentriskt, precis som frun själv vill ha det, hon som nu tillsammans med maken intar sitt nya hem efter fem månaders bröllopsresa.
På Malmö stadsteaters Intiman har regissören Ragna Wei samarbetat med scenografen Helga Bumsch och det spektakulärt teatrala rummet är en aktiv medspelare under kvällen. När Hedda Gabler gör entré i solgul sidenkantad kreation över vackert skuren ljus klänning står hon fram ur det omgivande dunklet. Hon är det magnetiska guldet. På den scen hon själv skapat ska hon nu göra sig till. För vem och för vad, är frågan Ibsen ställer i sin pjäs från 1890.
 
Som general Gablers dotter är Hedda född på höga hästar och till att vara rollmedveten. Så varför har hon då gift sig med den föga glansfulle arkivforskaren Jörgen Tesman?
Sandra Stojiijkovic är fenomenal i titelrollen, mer kameleontisk än någon Hedda jag tidigare sett. Johannes Wanselow som Tesman är heller inte bara den fumligt hopplöse torrbollen. Det går att ana en mer närvarande, innerlig sida.
Det har inte strukits särskilt mycket i texten och det faktum att Hedda är så suverän i dialogen och så överlägsen i sin attityd kan få en att glömma hur instängd hon i själva verket är. Hennes ideal må sväva högt och fritt som aristokratens och övermänniskans. Hennes verkliga alternativ inskränker sig till två.
Domare Brack står lika retfullt som liderligt redo som sällskap till Hedda och Erik Olssons hyckleri och galanta spelstil kunde ha rumlat in direkt från Glada Änkan. Forne älskaren och forskargeniet Eilert Lövborg är av modernare snitt, en självförbrännande romantiker som Viktor Nyström Sköld låter toucha en rastlöshet av i dag.
 
Dock smakar det avgjort mer sekelskifte än Ibsen om det undertryckta begär som drar och suger genom föreställningens två akter. Drömlikt och utlevande fysiskt följer en andra och yngre Hedda förloppet. I lekfulla regigrepp söker kroppar varandra och slingrar sig hetsande runt medan allt pågår som vanligt. Till och med den välmenande Tant Julle (Kerstin Andersson), hon som tagit hand om Tesman sedan han var barn, fingrar girigt efter kroppskontakt.
Det fysiska uppenbarar kanske vad som pågår under ytan men grepp och spelstil gröper ur allvaret och flyttar fokus. Till exempel till hur skickligt och koordinerat skådespelarna väger fram och tillbaka på de silvriga stolarna, hur de låtsas titta i ett fotografialbum medan de känner på varandra, hur nära två läppar är och ändå undviker att mötas, kort sagt till sånt som inte har särdeles mycket med Hedda Gabler att göra.
På så sätt blir helheten till sist både överlastad och förströdd. Det är synd på en pjäs som Hedda Gabler.